Fanfic; JIGSAW kap. 1.

VARNING! INNEHÅLLER SPOILERS! läs ej om du inte läst fjärde boken så länge vi båda andas/braking dawn 

Resa


Jag suckade tungt. Det skulle kännas som en evighet till jag fick träffa min Jacob igen. Inte förens höstlovet. ”Nessie. Skynda dig! Flyget går snart!” Ropade Mamma. Jag lade ner det sista i väskan. Fotot av Morfar och Mamma, På bilden var Mamma bara 4år gammal. Jag stängde väskan och susade ner för trappan. Inom fem sekunder satt vi alla i Mammas bil. Jag, Pappa, Mamma och Jacob. Utanför stod min familj och vinkade. Jag vinkade tillbaka sedan rullade bilen iväg. Jag måste ha slumrat till för plötsligt såg jag bilder av det stora slottet. Pappa och Jacob slogs. Jacob i vargform. Jacob hoppade mot pappa som slog iväg honom. Jacob landade med en duns, han gnydde ynkligt och han andades knappt. Jag såg mamma gömma sig bakom en pelare. Hon var tårögd. Sedan vaknade jag av att Jacob lade sin heta hand mot min kind. ”Vakna nu, vi är framme.” Jag öppnade ögonen och tittade ut genom fönstret. Vi var på flygplatsen. Ett par som grälade fick fångade min blick. Sedan såg jag att det var mamma och pappa. Jag stelnade till och jag kände Jacobs hand ta tag om min arm. Panikslaget ryckte jag åt den. ”Förlåt’ mumlade jag när jag upptäckt vad jag gjort mot honom. ”Ingen fara” flinade han, Typiskt Jacob att skämta till om min klaustrofobi, som jag sorgligt nog ärvt av mamma. Jag steg ut ur bilen och kunde inte se mamma eller pappa någon stans. ”Dom hämtar ut biljetterna” skrockade Jacob när han såg mitt ansikts uttryck. ”O-okej” sa jag lågt. Jacob gick också ut ur bilen och tog ur min väska ur bagage utrymmet. Jacob låste bilen och började gå. Jag släntrade efter i min egen takt. För att vara halvvampyr med otroliga sinnen var ag ganska trög. Jag hävdade att det bara var rekvisita, För det de var det var. Speciellt Emmett vägrade tro mig. Utan att märka det så hade Jacob försvunnit. Typiskt mig att irra bort mig på en flygplats. Jag gick mot det jag trodde var ingången eftersom att det stod entré med stora svarta bokstäver ovanför dörren. Ett gäng killar busvisslade när jag gick förbi. Jag morrade lågt, inte så dom hörde det. Men jag kände mig bättre till mods när jag hörde min egna morrning. Dom viste ju inte att jag kunde skörda deras liv innan dom han blinka. Jag flinade för mig själv. Mitt leende dog när jag insåg att jag tappat bort min familj. Fan! Jag satte mig på en bänk och tittade på mina naglar. Jag försökte att inte sitta för still. Kliade mig, lade benen i kors, drog handen genom håret och blinkade med jämna mellanrum. ”Nessie!” En välbekant röst ropade mitt namn. Det var Edward, min pappa. ”Vart har du varit?” Frågade han skärrat. ”Om du läst mina tankar hade du vetat” Stönade jag irriterat. ”Förlåt gumman men du vet ju att jag inte vill ’inkräkta’ i ditt privatliv” Sa han sorgset. ”Så ni märkte inte att erat ända barn, som dessutom är farlig var borta?” Sa jag sarkastiskt. ”Här är hon Jacob!” Ropade Pappa. Som svarat på en fråga Jacob tänkt, antagligen nått i stil med ’Var är Nessie den skitungen!?’. ”Reneesme Cullen” Röt Pappa. ”Var inte så elak, det är klart att Jacob inte skulle kalla dig skitunge” Sa han lågt. ”Där är du!” Sa Jacob lättat. ”Du hade inte tappat bort mig om du tittat bakåt då och då!” Muttrade jag. ”Du behöver ju inte gå så sakta” Hostade Jacob. Pappa och Jacob började gapskratta. ”Var är mamma?” Fräste jag. ”Hon fixar en sak”. Pappa slutade skratta och tittade ner i golvet. Jag tittade på det lilla armbandsuret i silver som jag fått av Aro på min senaste födelsedag. Bara fyrtio minuter kvar tills planet skulle avgå från terminalen. Jag kände igen steget. Det var cirka tjugo meter härifrån men jag viste ändå att det var mamma som kom. ”Mamma!” Ropade jag när jag sprang fram och kramade henne. ”Pappa och Jacob är elaka!” Utbrast jag med en fejkad tår i ögat. ”Edward Cullen och Jacob Black! Var snälla och sluta håna min dotter, man vet aldrig när man får se henne igen!” Sa mamma med en arg ton i rösten. Hennes kvittrande röst var underbar att lyssna på. Hennes perfekta vita ansikte och dom mahogny bruna lockarna passade bra ihop med dom gyllene ögonen. ”Vi måste faktiskt gå nu” Kvittrade hon. Vi gick till terminalen där mitt plan mot London skulle avgå. Jag vinkade farväl till mina föräldrar och min Jacob. Sedan gick jag på planet utan att veta när jag skulle komma tillbaka till Forks.

Kommentarer
Postat av: linda

marre är bäst <3

2009-08-13 @ 21:40:05
URL: http://dinlindas.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0